dettuffalivet

Jag ser mig själv inblandad med en massa poliser och ambulansmän, stretar emot och försöker fly. I spegeln ser jag en ful tjej, försöker göra sig fin med smink men misslyckas och min mage putar ut. Rösterna ekar i mitt huvud,det ena säger att jag hörs hemma på sjukhuset och den andre säger att ingen vill ha mig,ingen bryr sig om mig så jag kan lika bra gå och dö.

Och den tredje säger att jag har en massa sjukdomar så varför inte lika bra gå och dö. Men det är NÅGOT inom mig som gör ändå att jag vill leva.. jag mår konstigt,känner inte igen mig själv,jag är inte den samma människan jag var förrut, vart tog den personen vägen? Det finns en massa frågor utan svar, det gör mig rädd,väldigt rädd då jag inte ved vad sakerna beror på.

Borde jag söka hjälp eller låta det vara? Jag är rädd!

Andra gången jag var inlagd på psyk som varade i nästan ett helt år så insåg jag att jag fått en hel del hjälp och nya kompisar och när jag blev utskriven från sjukhuset så var jag som en ny människa.

Livet rullade på,jag fick jobb men sen hösten 2011 fick jag bornout och tog en kraftig överdos. Ambulansen kom, drack kol på sjukhuset som rengjorde min kropp och sen blev jag skickad till psyk återigen. Vårdades tills några dagar före jul då jag verkligen ville bli utskriven så efter om och men blev det som jag ville. Men tydligen var jag inte frisk än och jag kände mig OÄLSKAD/HATAD,trots att jag fick höra på ett ställe att jag är älskad.

Januari 2012 hade jag bestämt mig för att jag skulle ta mitt liv,planerade vart jag skulle ta mitt sista andetag. Jag gick till platsen,eller NÄSTAN. När jag hade bara 100 meter kvar så tvärvände jag ,har ingen aning varför idag och det är väl därför jagär i liv ännu idag. Min psykolog tyckte jag skulle bli inlagd men jag var inte med på det..

I dagens läge har jag tungt med livet,jag är extra känslig, har det svårt med att äta och mitt sociala umgänge är inte heller något vidare pga mina sjukdomar jag har som jag kämpar med varenda dag.

Vem är jag då/min bakgrund?  Jag har valt att vara anonym så ingen skall veta vem jag är i verkliga livet men bestämt mig för att ha en blogg där jag kan dela med mig av mina tankar/vad jag hamnar gå igenom.

Jag lider av långvarig depression, ätstörning UNS,borderline och paniksyndrom (panikattacker och panikångest). Min bakgrund har varit väldigt tuff, jag blev misshandlad som barn,mobbad nästan hela mitt liv både fysiskt och psykiskt, mobbarna var upp till nästan 50 st. Dom hotade med att strypa mig,kallade mig en massa fula saker och spred en massa falska rykten åt mig åt hela stan. Nästan varje dag när jag gick eller cyklade hem från skolan så var jag i livsfara,en hel del mobbare följde mig hem så det var ingen trygghet alls och jag hade knappt några kompisar.
2008 blev jag våldtagen. Har gått ut grundskolan men har inte examen från någonstans pga min hårda kamp i livet.

Hade till en början en massa kompisar men plötsligt slutade en hel del ta kontakt med mig,var alltid jag som skulle ta kontakt med dem så jag tröttnade ju på det så efter det blev jag en ensamvarg. Livet blev väldigt tufft och jag hade ingen ork att leva längre då jag var så ensam, och så råkade jag säga att jag tänkt ta livet av mig och på underligt sätt så hamnade jag in på ungdomspsyk men det var "tillfällig kris" så jag var bara där en kort tid. Jag fick nytt hopp för livet men efter ett år rasade allt samman igen och jag försökte ta mitt livåterigen hamnade jag på psyk men denna gång på vuxenspyk. Då var jag inlagd för nästan ett helt år, 2009 fick jag diagnosen långvarig depression och nästa gång jag vart på psyk fick jag diagnosen paniksyndrom/panikångest.

För att inte göra inläggen så långa på en gång så delar jag upp och detta är del 1,håll utkik för del 2!